torsdag 23 augusti 2018

Ironman Kalmar 2018


"You are an Ironman" igen!!
Känns så här med lite distans på loppet helt okej, den som som orkar får läsa er igenom ytterligare en race-report om loppet..

Vaknade runt 04:30, åt en helt okej frukost för att var så tidigt, nervös plockade lite med prylarna , fyllde på vatten och sportdryck sedan inväntade jag grabbarna från Gävle som skulle svänga förbi.
Vi tog sällskap ner till växlingsområdet där vi pumpade däck, satt på vattenflaskor, finjusterade hjälmen, besökte bajamajorna och försökte njuta lite av atmosfären.

 Väl vid simstarten så börjar det blir ett rejält pirr i magen. Är som vanligt mycket folk, nästan lite högtidsstämning när man först bränner av nationalsången och sedan "Just idag är jag stark".. Visst skall det erkännas att det som AIK:are känns konstigt att få gåshud av något som en Hammarbyare presterat, men jag lägger mig platt och tackar för den upplevelsen!!

Kände mig betydligt bättre förberedd på simmomentet denna gång än 2016 då det sist begav sig. Har bra kolla på banan, en plan för simningen och känner mig som en betydligt mycket bättre simmare.
Starten går till slut, ner i vattnet, vågar ta plats och väljer en rätt tajt linje runt kajen. Fram till första svängen väljer jag medvetet att lägga mig lite utanför stöket och hittar då även en bra rytm. Fram till andra sväng blir det lite stökigare och det är simmare överallt men jag vågar ta plats. Hittar sedan ett par fina fötter med ett tempo precis snabbare än mitt eget som jag följer hela vägen i till kajen igen.
Hittar sedan på en i Gävleduon som  jag håller fötterna på tills navigeringen blir lite på sniskan.
Sista 500 meterna in mot mål blir åter igen stökiga, får vid några tillfällen kriga bra för att ta mig framåt med en ryggsäck på ryggen. Känner mig faktiskt nöjd då jag kliver upp ur vattnet på 1:16, en förbättring med drygt 8 minuter och det bådar gått inför fortsättningen.

T1 går utan några större missar, tar runt 6 minuter och då hinns ett toalettbesök med. Med en bra simning så föds såklart hoppet om en riktigt bra tid och jag flyger iväg på cyklingen. Första 13 kilometerna avverkas med ett snitt på +39 km/h i snitt, tänker till att det här håller aldrig och hittar en något lugnare marsch fart. Milen bara rullar på, ligger i vänsterfilen och gör omkörning efter omkörning, 54 km passeras efter 1:26 med ett snitt på +37 km/h och livet känns rätt förträffligt! Sedan kommer motvinden när vi är på väg tillbaka mot Ölandsbron och nu vart det slitigt på riktigt. 



Krigar på och tar mig tillbaka till fastlandet och rätt in i motvinden! Går sedan inte mer än 10-15 kilometer så kommer krampen först i det ena låret och sedan i det andra och plötsligt börjar alla positiva tankar om rekordtider snabbt att grusas och man går över i överlevnads mode. Sänker hastigheten drastiskt, äter, dricker, äter, dricker, snurrar ben föra att få tillbaka lite liv och bort med krampryckningarna. Vart lite drygt en timme i snurrabenfart, det lyckas hyfsat och kan sedan öka något sista tre milen in mot mål. Kommer in till T2 med 5:09 i tid på cykeln och ett snitt på 35 km/h. En tid som är identisk med 2016 och alltså ingen katastrof...

 T2 går som beräknat och jag har hitills lite drygt 10 minuter bättre än 2016. Första 11 kilometerna går enligt plan, men vid 12-13 så börjar knät som strulat tidigare att säga ifrån och jag tvingas ta promenader får att återhämta. Runt 18-19 så blir det riktigt illa, knä havererar helt och i samma veva har magen fått nog och illamåendet kommer. Var just där och då rätt uppgivet och funderade starkt på att kasta in handduken..

Men med en hejarklack som ställer upp i vått och torrt så förväntar man sig att pappa krigar på för det gör han alltid!! Sen ger man inte bara upp en Ironman det är ju det som är grejen att det är långt, slitigt och uppstår problem på vägen. Bestämmer mig för att måste jag gå så får jag väl göra det i 22 kilometer. Lägger om planen till att gå 1 km och springa 1km.

Passar även på att samla lite extra intryck av den härliga atmosfären som råder och ni kan ju gissa om jag njuter av att få smyga upp på mattan! Springer inte fort utan njuter bara av publiken som lyfter en fram mot målet.

 Trots en totaltid på 12:06 så är det en rejäl tillfredsställelse att komma i mål och känner mig där och då faktiskt nöjd med dagen.

 För den som funderar så är det en grymt härlig känsla att kränga på sig medaljen och finisher 
T-shirten, äta lite mat med liksinade och bara njuta att det är över. Tänker där och då aldrig igen!!

Ett stort tack till Kalmar och publiken som gör detta till en mycket speciell händelse. Ingen idé att ens försöka förklara då den måste upplevas!! Sen en stor kram och tack till familjen som alltid ställer upp och står ut med träningstimmarna som läggs på dessa idéer man får..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar